Alla människor behöver kärlek, och alla människor har någon form av kärlek kring sig. Men jag tror att mycket hänger lite på hur man tar vara på den kärlek man faktiskt får eller har inom sig och hur tar man vara på sin kärlek? Är kärleken villkorslös.... i alla lägen? Är det sant att man måste älska sig själv innan man kan älska någon annan? Det tror jag inte på. 

När jag träffade min underbart fina sambo så tyckte jag allt annat än bra om mig själv, men min första känsla när jag väl fick den där djupare kontakten men M. var just kärlek. Kärlek till honom för att han var en sån bra person. Sen på ett ännudjupare plan så började jag älska mig själv lite mer och mer för varje dag/vecka som gick och iofs i takt med det så blev min kärlek till M starkare och djupare,

 

Jag vet att det finns folk som tror och intalar sig själva att ingen kan älska dem pga olika anledningar men jag tror faktiskt inte att det finns en enda människa på jorden som är oälskad av precis alla. Och jag tror framförallt att många, väldigt många är skitdåliga på att ta vara på den kärlek som de faktiskt får. 

 

Kärleken till sig själv dock, är nog viktigare än allt! Och jag tror att man kan bara vinna sin egen kärlek om man tillåter sig att göra fel och misslyckas, samtidigt som det är lika viktigt att man lyckas och tar tag i och når sina mål. Men viktigast är nog att man aldrig tvivlar och ser ned på sig själv. 

 

Oj vad djupt och flummit det här blev nu, men det jag ville komma till är att alla människor förtjänar kärlek, goda och onda.

 

Här är min kärlek: