När jag äntligen fick lilleman att somna om satte jag mig med tunga steg upp på träningscykeln. När jag satt där och flåsade och lagom till att pattsvetten började rinna så började även tankarna att snurra....
Jag skäms, jag skäms över att jag sitter här och gnäller, jag gnäller över någonting så töntigt som min vikt. Visst påverkar övervikten mig negativ både psykiskt och fysiskt men jag känner inte riktigt att det är relevant att låta det påverka mig så negativt som det faktiskt gör när folk i min omgivning kämpar mot mycket värre åkommor.

Nära och kära som kämpar mot cancer, de kan inte göra ett skit åt det elände som faktiskt drabbat dem, de kan inte göra mer än att hålla ut och försöka hålla modet uppe. Jag vill be er om ursäkt om ni läser detta! Ni är så starka och jag vill omvandla min negativa energi till positiv energi som jag vill ge till er! Världen är så fruktansvärt orättvis och här sitter jag och gnäller över att jag inte orkar sätta min feta röv på träningscykeln. Fy på mig!

8km blev i vilket fall till 10km och det gav mig lagom med endorfiner till att fälla ner pungen och landa och inte gnälla mer.

Alla ni som har det tungt, oavsett vad det beror på... Håll ut, kämpa och låt ingen ta er styrka ifrån er!

Massa kärlek från en tjocksmock!